Cyril Hellman skriver om sin relation med Torsten Flink inför deras julspecial i podden Cyril & Stig (ni hittar podden på Acast, Spotify & Itunes).
Första gången jag såg Stig Larsson var hösten 1991 i Thorsten Flincks fantastiska regidebut som teaterregissör i Hjalmar Söderbergs Gertrud på Dramatens lilla filial mitt emot min dåvarande flickvän Annas port på Sibyllegatan 8. Stig debuterade också som teaterskådespelare och har ofta berättat för mig hur tryggt det var med ett års lön från Dramaten eftersom pjäsen förlängdes gång på gång.
Jag visste bara vagt vem författaren Stig var och jag dit för att bjuda flickvännen vars barndomsvän och forna klasskamrat genom grundskolan Jonas Malmsjö debuterade som skådespelare. Jag hade precis genom bondpermis blivit fri fån militärtjänsten på KA1 (Kustartelleriet Vaxholm). Isolerade där på öarna i ytterskärgården hade jag och de andra soldaterna älskat att titta på Leif GW Perssons gangsterdrama Goltuppen med Thorsten i huvudrollen som kallhamrade rymmaren och rånaren Lars-Petter.
Så att Thorsten regidebuterade till strålande recensioner gjorde också sitt varför jag gick dit med tjejen. Snopet för henne hade Jonas en stand in den kvällen i en ung Mikael Persbrandt som jag året innan faktiskt sett i sin debutroll som skådespelare i Stig Larssons filmatisering av Bengt Ohlssons komedi Nigger.
Än idag minns jag Thorstens uppsättning av Gertrud. Hur Thorsten som jag så många gånger senare under 90-talet satt och skrattade självgott åt sin egen uppsättning. Och hur Stig såg ut att njuta och sväva på moln i kostym och väteperodix blekt hår (som enligt honom ett år senare gjort honom gråhårig) i rollen som författare.
Lite av den här uppsättning Gertrud talar vi om i julaftons extrainsatta avsnitt med Thorsten Flinck som ni både kan lyssna till som podd och se på youtube. Då ser ni att både Thorsten och Stig är utklädda till tomtar. Att jag inte är det beror varken på att jag vill vara för mer eller mindre, de som känner mig vet hur disträ jag är och jag hade som jag säger i podden glömt mina lånade tomtekläder när jag tidigare var tomte åt min grannes barn. Kul att vara tomte, förresten, som barn fick jag alltid vara pepparkaksgubbe på grund av mitt bruna pigment och för fröken gillade min sångröst och låten sjöngs solo med två andra pepparkakor (mina afrikanamerikanska klasskamrater).
Senare den här dagen ska Thorsten som numer verkar rikskänt ut och jobba som tomte. Vi talar om det i podden. Om när han hamnade i slagsmål med vår vän Ola Rapace utanför systembolaget och gav Ola sin Kenzoslips i belöning. Om mina egna borgerliga julaftnar hos mormor i Vasastan och på Östermalm som barn. Om mina och Thorstens ensamma jular som vuxna. Om Stigs stora familjeträffar i Umeå allt som oftast om julen.
Det här var första gången någon gästade vår podcast för tredje gången. Men att det blev Thorsten föll sig ganska naturligt. Vi båda går långt tillbaka med honom och han levererar alltid. In och lyssna eller se bara. År 2022 får förhoppningsvis min dokumentärfilm Återuppståndelsen med Thorsten i huvudrollen premiär. Filmen är klar sedan länge vi behöver bara distribution och finansiering av postproduktionen.
Ha en riktigt god jul! På nyårsafton är vi tillbaka med extrainsatt avsnitt om året som gott.