Bomberna föll över Beirut – och den värld jag växte upp i försvann med dem

Bomberna föll över Beirut – och den värld jag växte upp i försvann.

Av Thabo Motsieloa | Zeitgeist Sweden | Producerad av Storyhood.se

Klockan tickar i centrala Beirut. Jag når journalisten Kassem Hamadé på telefon. Han befinner sig i ett tätbefolkat område i staden. Precis när vi börjar prata faller bomberna.

Det är den 8 april 2026. Och någonting har förändrats.

"Det är första gången sedan kriget startade"

Jag ringer Kassem för att förstå vad som händer. Det jag hör får mig att inse att det inte bara handlar om Libanon. Det handlar också om en större förskjutning, om vart världen är på väg.

För första gången sedan konflikten eskalerade riktar Israel intensiva flyganfall inte bara mot södra Beirut, utan också mot centrala delar av staden. Kvarter som tidigare skonats. Områden där människor lever sina liv.

"Hela Beirut utsätts. Inte bara södra Beirut. Vi pratar om centrala, tätbefolkade delar av staden där jag befinner mig just nu," berättar Kassem.

Anfallen sker samtidigt mot Beirut, Saida, tre mil söder om huvudstaden, och andra delar av Libanon. Osäkerheten bland civilbefolkningen är påtaglig. Det hörs också i hans röst.

På plats uppfattas budskapet från Netanyahu som tydligt: ett eventuellt avtal om eldupphör med Iran kommer inte att omfatta Libanon.

"Det sätter hela avtalet på spel. Det är en mycket kritisk situation," säger Kassem.

Det Kassem beskriver är inte bara ett krig mellan Israel och Libanon. Det är ett symptom på något jag känt växa fram länge. Något jag måste sätta ord på.

Den värld jag växte upp med är borta. En värld där fred sågs som norm och krig som en anomali. I dag anfaller man för att skydda sig, och det är de stora makterna som klär sig i underdogkostym. Det är makten de fruktar att förlora som eldar på.

USA och Ryssland, de forna supermakterna dansar zickzack för att slippa konfronteras i ett krig ingen kan vinna, men där utplånandet av allt mänskligt liv ligger i potten.

Kärnvapen har märkligt nog haft en avskräckande effekt. I dag är det en handfull nationer som har dem i sin besittning, de är det sista trumfkortet. Det man kan ta till när inget annat duger.

Med hotet om att utplåna en hel civilisation efter sex veckor av krig lagt fram av Donald Trump visste alla att det var precis kärnvapen man flaggade för. Ingen vill säga det rakt ut, men JD Vance antydde att USA har vapen man ännu inte tagit till – men som kan komma ifråga.

Ja, det är en spekulation från min sida. Men det är en kvalificerad sådan. Andra alternativ hade garanterat använts tidigare. Overkill. En förnedringsjargong som annars hör hemma bland huliganer används nu av världens mäktigaste stat. Det sätter en ny norm, och vi kan bara be för att det är undantaget vi slipper om sisådär två och ett halvt år.

Tills dess ska världen klara av att navigera den nya världsordning som obönhörligen växer fram.

De västliga demokratierna går kräftgång medan övriga världen gör stora framsteg i levnadsstandard, utbildning och militärkapacitet. Det är ett paradigmskifte som står för dörren, och det brukar bli rejält stökigt innan det satt sig.

Sist var det Storbritannien som gick ned efter andra världskriget. Men då var det samma civilisation som intog förarsätet. Nu ser det annorlunda ut och det skapar hjärnspöken så stora att Donald Trump säger att han blir ombedd av iranier att fortsätta bomba dem sönder och samman, allt för att äntligen få bli fria.

Det är en logik som inte stämmer. Den stämmer lika lite som bristen på kritik kring anfallet mot Iran som inleddes mitt under pågående förhandlingar.

Det för mina tankar tillbaka till kolonialtiden – inte minst indiankrigen, som slutade just så som man hotar att det ska gå för Iran. Civilisationen går under. Det är murket material under träslottet vars spira har demokrati, rättvisa och jämlikhet ingraverat.

I flera år har vi pumpats fulla med argument att gå ut och slå till. Att vinna slaget. Att inte vika ned oss. Att inte förhandla. Men alla krig slutar med förhandling, på den starkes villkor. Styrkemätningen har börjat, och innan den är över kan det gå lite hur som helst.

Ganska långt ned i kortleken har vi Europas kort, en kontinent som förlitat sig på styrkan hos sin västliga granne. Men den grannen ser oss inte längre som den starka part man måste ta med på skeppet. Möjligtvis får vi haka på i följebåten.

Partnervåld blossar ju oftast upp vid eller efter en separation. Kanske är det just separationen från ledartröjan som lämnar Europa så handfallet.

För inte länge sedan brydde man sig om de svaga. Nu ska de nedkämpas. Vi ser det i politiken där hårda tag riktas mot de som gör fel, men inte bara mot dem. Mot alla som liknar sinnebilden av dem. Besvikelse skapar frustration och kan lätt kanaliseras i vrede.

Är det kanske det vi ser i dag? Främlingar har tagit våra jobb. Främlingar vill inte jobba utan plockar bidrag. Vi har blivit lurade – för i rent spel är vi vana vid att vinna.

Det är många föremål i den mentala flyttkartongen som ska upp i det nya hemmet. Och det kommer ta tid innan vi bott in oss, men vem vågar egentligen se att vårt öde till stora delar är format av våra egna val?

Ja, den värld jag växte upp i är borta. Jag är ännu kvar. Och så länge jag är det finns det bara ett alternativ – att göra den nya världen till den bästa möjliga.

Se hela intervjun med Kassam Hamadé och Thabo Motsieloa här på YouTube. Finns även att lyssna på Spotify, Apple Podcasts och alla andra poddplattformar.

***
Om du vill stötta Zeitgeist Sweden: Dela gärna avsnittet, gilla, kommentera och prenumerera.  det hjälper oss att fortsätta göra långa, fria och angelägna samtal. 

👉 Swish: 123 302 74 89  

Zeitgeist Sweden – aktuella samhällsfrågor, inifrånperspektiv. Producerad av Storyhood.se